Om Klüft

Carolina Klüft är bäst. Vi har sett henne i aktion de senaste dagarna och kan bara konstatera att hon är bäst. Vi har alla hört hyllningarna. Jag skall fortsätta hylla men jag skall fokusera på en aspekt av Klüft som kommer lite i skymundan eftersom hennes resultat är så enastående.

Carolina Klüft är god.

Jag har svårt att tänka mig någon friidrottare som är mer sportslig än Klüft. När Klüft hoppade på 1.95 fick man se Blonska, hennes värste konkurrent i sjukampen, klappa händerna för att peppa. Detta kan man tycka var sportsligt av Blonska men förmodligen var hon moraliskt betvingad. Klüft hade förmodligen klappat åt Blonska tidigare. Sjukamperskor klappar åt varandra, jag tror att det beror på Klüft.

Varför skulle Klüft ha sådant inflytande över resten av sjukamperskorna? Det är en fråga värd att ställa. Hon är bara en av många sjukampare, förutom att hon är mycket bättre än de andra. Men man såg till exempel efter sjukampen hur den nyblivna tvåan i sjukampshistorien organiserade allihop för det påföljande ärevarvet, som springs av alla sjukampare (om de kan och vill). "Okay everybody..." hör man Klüfts röst ljuda. Hon är ledaren. Detta för att hon är omtyckt av alla, förutom möjligtvis Eunice Barber (som lider av den ibland svåra sjukdomen avundsjuka).

Klüft peppar och kramar resten av sjukamperskorna. Hela tiden. Tänk till exempel vad vilse lilla duvungen Jessica Samulsson hade varit om inte Klüft hade varit där vid hennes sida och tagit hand om henne. Hon är populär och har status bland sjukamperskor för att hon förtjänar det, inte för att hon är bra, för att hon är god.

När Klüft slår Europarekordet är det kram- och pusskalas. En värdig, i ordets alla bemärkelser, vinnare.