Okay, så jag har sett hela eternal sunshine of the spotless mind. Bra film, men jag vet inte om den var så bra för mig. Nejdå, jag är inte så tagen. Men den rev upp mitt hjärta en smula. Tillräckligt för jag skulle sätta mig och skriva en låt om mina känslor åtminstone. En låt är kanske att ta i. En knapp vers. "It's the good memories that are the worst". Bra textrad tycker jag, i all min självgodhet.
Det vore kanske bra om man bara kunde ta bort vissa minnen. Fast lite läskigt verkar det allt. Kirsten Dunst är vacker, helt appråpå.
Tänk om man kunde göra den där låten. Den där låten som är tårarnas bästa vän. Den skulle jag vilja göra.
Tänk om man kunde få den där flickan. Den där flickan som är hjärtats bästa vän. Hon skulle jag vilja ha.
Men jag vet inte vem hon är. Jag vet inte vad hon heter. Jag vet inte vad hon gör. Jag vet inte vilken färg hon har på håret. Jag vet inte vilken färg hon har på ögonen. Jag vet ingenting om henne. Framförallt vet jag inte hur jag skall hitta henne. Jag ser hennes avatarer när jag tittar ut genom fönstret men jag får ingen chans att tala med henne. Äh, hon dyker väl upp. Jag är bara lite otålig.
Har du hört den förut?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag vet vad hon heter.
Men jag kallar henne Tess.
Jag kallade henne Klara en gång. Fast Klara var bara en avatar. Nu vet jag inte alls vad jag skall kalla henne. Och Klara ser jag inte nuförtiden.
Skicka en kommentar