HoMMIII

Jag gick aldrig till v-dala. Istället gick jag till Linus där det var festligheter. Det var trevligt.

Idag (med det menar jag Söndag) har jag skrivit en låt och spelat in den. Den heter HoMMIII vilket är en förkortning för Heroes of Might and Magic III. Jag har spelat det dataspelet också. På kvällen kom Spader över och lite senare kom Johan och hans kompis Peter, som jag aldrig hade träffat förut. Vi drack öl, spelade och lyssnade på musik och hängde. Sen gick vi till v-dala. Jag har dansat som attans ikväll. Johan och Peter försvann rätt tidigt och spader var kvar till 2, jag gick hem kvart över tre ungefär.

Mina fötter värker, vilket naturligtvis är ett gott betyg på en kväll. Men jag skaffade ingen tjej. Jag kanske borde ha gjort det. Kanske borde jag ha skaffat hon med Courtney Love-ögonen. Men sånt vågar man ju inte.

Imorgon kommer Linus och Spader över i en åtta-tiden vilket är om dryga fyra timmar. Det blir säkert bra.

att gå ut ensam

Jag överväger att gå ut ensam. Att gå till v-dala och kolla läget, helt själv. Gör man sånt? Har man lite tur så träffar man någon man känner där, men det är knappast säkert. Alla mina vänner är antingen borta eller upptagna. Jag har vanvettigt tråkigt och vill göra något. Jag kanske chansar, bättre än att sitta hemma och deppa. Å andra sidan blir det nog konstigt. Jag kommer att gå fram och tillbaka som en osalig ande och inte höra hemma någonstans. Märkligt.

Idag har jag inte gjort mycket produktivt. Eller iofs så har jag spelat in en låt. Det är ju lite produktivt i alla fall. Sen har jag spelat data, tittat på gymnastik (!) och hängt i allra största allmänhet.

Nej du speleman, om man skulle ta och snygga till sig lite?

Makt

Det är lustigt att de där små sakerna kan ha sådan oerhörd makt över sådana som jag. De kan hugga mig i ryggen, förnedra mig, göra vad de vill med mig. Jag lyder deras minsta vink. Allt jag önskar är att tillfredsställa. Jag har ingen ryggrad. Jag har ingen stolthet. Jag mår dåligt och gråter. Men världen är allt jag har och världen är en liten sak med oerhörd makt.

Idag har jag inte pluggat till tentan - av princip! Jag har spelat musik och dataspel istället. Klockan fyra hade jag tenta. Den var apsvår. Det är ytterst tveksamt om jag klarar den. Jag tror inte så många andra klarar den heller.

Jag satt bredvid en söt tjej i tentasalen. Tentasalar är fantastiskt dåliga raggningsställen. Inte för att något existerande ställe är bra raggningställe för mig. Jag kan inte ragga. Jag kan kanske flörta lite granna, men mer än så kan jag inte.

När jag gick hem kände jag mig rätt värdelös, sådär som man kan göra ibland. Jag gick genom ekonomikumparken och såg alla glada människor samtidigt som jag nynnade på en musikallåt som heter "People". Jag kommer inte ihåg ifrån vilken musikal den är och jag kommer bara ihåg en textrad "I'm not lucky as people", så den textraden nynnade jag på. En enkel men bra textrad.

Sen gick jag till upplands nation och drack öl och kastade dart med Johan, Limpan och Mange. Vid niotiden gick jag hem. Jag tänkte kika in på ica för att köpa sourcream & onion men på vägen hägrade Johannesgrillen. Så då stannade jag och köpte med mig en pizza istället.

Över och ut!

Dr. Wily

Dr. Wily är den onda doktorn i Mega Manspelen. Han ser ut som Einstein. Han är förmodligen ganska smart också. Men han är ond, mycket ond.

Igår besökte jag en läkare. Mamma (jag har varit hem till mor och far ett par dagar) tvingade mig lite eftersom mitt öga var superrött och obra. Jag var lite reluktant. Jag har inte läkarskräck, däremot är jag lite rädd för att framstå som hypokondrisk. Läkarna har säkert bättre saker för sig än att kolla på mitt röda, variga öga. Jag menar det var ju faktiskt bara ena ögat så om jag skulle bli blind så skulle jag fortfarande ha ett kvar.

Läkaren frågade vad problemet var och jag sa att det var ögat och körde en disclaimer om att "jag kanske var hypokondrisk men när det gäller ögonen så...". Läkaren småpratade lite och jag berättade att jag studerade till lärare. Han sa att många lärare är hypokondriker. När det gäller ögat var det bakterier, sa den trevlige läkaren. Osså fixade han ett recept på en ögonsalva som jag skall droppa i ögat morgon och kväll. Efter vi hade avhandlat mitt öga frågade han om jag hade några övriga frågor. Jag ville återigen inte verka hypokondrisk så jag frågade inte om mitt dåliga knä eller min tinnitus som har varit särskilt aktiv den senaste tiden.

Jag känner ett par läkarstudenter, som jag aldrig träffar, men om jag skulle träffa dem skulle jag ändå inte fråga dem om jag hade någon slags åkomma. Anledningen till det är att som läkare eller läkarstudent består, antagligen, hela ens fritid av att besvara frågor om diverse sjukdomar och onda kroppsdelar. Följden borde obönhörligen bli att man blir fruktansvärt trött på att ständigt besvara dessa frågor. (herrnixon kanske kan bistå med ett svar om jag har rätt i det här antagandet att alla läkare och läkarstudenter är vanvettigt trötta på att ständigt vara "läkaren")

I övrigt har jag inte gjort så mycket på senaste förutom att plugga. Mitt öga är mycket bättre nu för övrigt. Bra det.

Imorgon skall jag skriva tenta. Det blir nåt det.

Loneliness my old friend

Såhär i pluggtider när jag bara ligger i min säng och läser kan hela dagar gå utan att någon direkt mänsklig kontakt. Man går ner till affären, säger hej till kassören/kassörskan, får ett hej tillbaks, Hon/han berättar vad det kostar och man nickar. Eventuellt stöter man på någon korridorare och man byter några ord.

Jag bor i en liten korridor, vi är bara fyra stycken. "Åhå, du bor i korridor...hur många är ni i korridoren? [...] Okay, ni är bara fyra stycken, vad skönt!" Idealet är förstås att bo i lägenhet så att man slipper stöta på någon när man står och lagar mat. Problemet är bara att jag är lite konstig; jag gillar nämligen människor (!) och tycker att det är en smula tråkigt att det bara är fyra stycken i korridoren.

Jag uppskattar naturligtvis ensamhet, jag tror att vi alla behöver en del tid för oss själva. Men i för stora mängder blir det lite tråkigt och deppigt.

När man är sådär ensam skulle man vilja ha någon som man kan skicka söta och omotiverade sms till. Tågtjejen till exempel. Jag har tänkt lite på henne idag.

Idag har jag pluggat en smula, varit till Johan och spelat tv-spel samt varit till Limpan och spelat dataspel.

Imorse när jag vaknade upp var mitt vänsteröga konstigt. Torrt, grumligt och kliigt. Det är fortfarande inte helt bra. Lite störande.

Hare bäst!

On the vow of silence

Idag har jag pluggat och läst bland annat om hindu-asketer. Som asket kan man hitta på olika saker för att visa att man menar allvar, till exempel alltid ha armen rakt upp i typ 14 år. Men det häftigaste man kan göra enligt asketerna själva, och mig, är att ta ett tysthetslöfte. Okay det låter inte så svårt kanske. Det finns dock ett krux. Man får inte tala och man får inte tala inre tal, dvs. tänka ord (i några år). Bautahårt!

Det krävs nog en del disciplin för att klara av en sån sak - försök själv. Jag antar att man får tänka i bilder och sådär, men det lär ju vara ganska svårt när man har levt i typ 50 år och språket har konstituerat ens verklighet. Man lär bli galen om man inte var det före.

Idag har jag gjort en låt som i stort sett tar upp samma saker som föregående blogginlägg. Från början lät den ganska precis (nåja) som Andrew Birds "measuring cups", sen kom jag på att jag kände igen det från någonstans. Så då fick jag ändra.

Jag har haft lite ångest idag. Demonerna.

Nu på kvällen fick jag 500kr av Linus. Iofs var han skyldig mig pengarna men eftersom jag hade glömt bort det så är det 500kr rena bonuspengar.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om pengar sådär, jag är inte snål men på något mirakulöst sätt lyckas jag ändå inte göra av med de pengar jag får från csn. Jag är heller inte, som synes, särskilt noga med pengar som folk lånar av mig och sådär. Fast 500kr börjar bli på gränsen där det kanske är ohälsosamt att glömma bort det. Men i vilket fall som helst skulle jag aldri bli sur på någon för att den har glömt bort att betala tillbaka en tjuga eller nåt sånt absurt.

Åh, jag saknar tågtjejen en del. Tänk att pesten tar en så snabbt.

Anledningen till att jag är singel: skills

Jag har tittat på den eminenta filmen Napoleon Dynamite (igen). I filmen kommer det fram att tjejer bara vill ha pojkvänner som har bra skills. Tre exempel nämns i filmen: "Nunchuk-skills, bowhunting-skills [och] computer hacking-skills". Jag har inte de skillsen, tyvärr. Vid närmare eftertanke så har jag inte särskilt många bra skills, jag kommer faktiskt inte på någon.

Appråpå skills kom jag och Johan fram till att skillen att vara bra på att fiska i FFXII är en skill av samma dignitet som skillen att kunna skapa världen.

Idag har jag varit i Gävle och sjungit med kören på tågmuseét som finns där. Det var kul. På vägen hem (med tåg) satt jag och mamma bredvid en söt tjej och hennes mamma. De var från stockholmsdelen av kören. Hon frågade sin mamma om hon inte hade nå' godis. Det hade inte mamman så då bjöd jag henne på en vick(s).

Jag tycker det är jobbigt när man träffar tjejer som man blir lite kär i och som man vet att man aldrig kommer att träffa igen. Det känns så definitivt att man har försuttit som lilla chans.

I och för sig vet jag att jag ändå inte har någon chans, jag har ju inte några bra skills. Men man kan väl få lura någon stackars flicka? Det har jag ju gjort förr.

Jag får jobba på med triangeln. Triangel-skills borde väl nästan vara lika bra som nunchuk-skills.