Tänk om jag var superkänd popstjärna och hade musiken som mitt levebröd. Då skulle jag inte kunna leva på musiken om jag var lycklig. Jag måste nämligen vara någorlunda olycklig för att skriva låtar. När jag var ihop med Jill och var lycklig skrev jag knappt något. Om jag skrev något så fanns det nästan alltid något olyckligt i det.
Hur mycket är lyckan, i form av kärlek, värd egentligen? Är det värt att inte kunna följa sin konstnärssjäl bara för att ha något så icke-sublimt och vardagligt som kärlek? När man istället kan vara ensam, olycklig och kreativ.
Enligt mig är lycka det enda med egenvärde, så länge man är lycklig så är allt okay. Jag är hedonist. På ytan skulle det därför verka som ett lätt val för mig (om jag skulle ställas inför valet i någon verklighetsfrämmande situation). Det är det dock inte, för det finns en annan sorts lycka i att skapa något. Det finns också en slags lycka i olyckan och självömkandet. Jag gillar dessutom mig själv när jag inte gillar mig själv. Det finns något fint och skört i att vara osjälvsäker.
På senaste har jag inte gjort så mycket mer än att gå i skolan på föreläsnignar av en skön tysk och hängt. Egentligen skulle jag ha besökt ett hinduiskt tempel ikväll men jag har haft lite ont "in the chest", alltså kistan, på förmiddagen så jag bestämde mig för att hoppa över det. Stefan kommer och plockar upp mig så jag kommer hem på min mors födelsedag trots allt. Mammsen fyller nämligen 51 år idag. Det kan man inte tro, men så är det.
Jag borde klippa mina naglar. Jag skall nog göra det när jag har skrivit klart det här. Appråpå naglar, finns det något här i världen som jag inte tycker om så är det nagelfilar. Jag tycker de är jätteläskiga. Jag ryser av bara tanken på dem.
Sno en kram av någon om du kommer åt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar