Den relativa åldern

Jag var hemma hos mor och far igår. Bus-bufflarna var bra.

Hursomhelst så slank jag med på ett 75-årskalas. Det var Per Oscarsson som fyllde år (inte skådespelaren). Jag satte mig bredvid min fantastiska, fantastiska farmor. Hon kan vara världens bästa människa. Hon är definitionen av godhet. Hon är definitionen av rarhet. Jag vill bli som hon när jag blir gammal.

Medianåldern på tillställningen låg väl kanske på 60 år. Jag kände mig inte riktigt hemma. Det berodde nog inte på att många var mycket äldre än mig utan snarare att jag inte var där på egna premisser. Jag var där i egenskap av Eva och Allans son. Jag är deras barn och det är svårt att komma ifrån. Det blir min roll och jag har lite svårt att ta mig ur den. Lite åt barnbordshållet.

Det var en man som spelade nyckelharpa en smula på festen. Man borde förstås skaffa sig en nyckelharpa. Mycket karaktär i det där instrumentet.

Jag åkte hem strax före tio någon gång med uppdrag att hämta mina föräldrar när de ringde efter mig. När jag kom hem tittade jag på notting hill. Den är fin.

Jag somnade och på morgonen visade det sig att mina föräldrar hade blivit hemskjutsade av några grannar. Bekvämt.

Vad håller den här dagen i sitt sköte? Jag tror det kan bli en fantastisk dag. Jag hoppas det. Vi får se om jag blir besviken.