Vem är jag att finnas?

LadyC (se kommentarer nedanstående inlägg) frågade mig vem jag var att finnas. En ytterst relevant fråga. Dessutom en ganska farlig fråga att ställa till någon med viss förkärlek för utilitarism. Tänk om jag skulle komma fram till att det vore bättre om jag var död? Då skulle jag vara moraliskt betvingad att avsluta mitt liv. Men så illa (eller bra?) skall det väl inte gå.

Mitt uppdrag här är att svara på frågan, svaret blir ett slags rättfärdigande av min existens. Jag skall försöka rättfärdiga min existens ur olika perspektiv. Dock kommer utilitarismen vara den genomgående etiska principen ur vilket jag argumenterar för min oerhörda fräckhet att existera. Jag är inte så förtjust i rättighetsetik (som den mänskliga rättigheten till liv) och kommer därmed inte argumentera ur någon sådan synvinkel.

Samhällsekonomi:

Jag är en parasit. Det är något som jag är väl medveten om. Jag får, i form av bidrag och liknande, mycket mer än jag ger. På så sätt vore det kanske bäst för alla om jag upphörde att existera. Dock finns det en viss chans att jag under min livstid kommer att betala tillbaka de pengar som har blivit investerade i mig. Det är åtminstone min förhoppning. Men vi skall inte utesluta möjligheten att jag dör av misstag innan världen har hunnit gå plus på mig. Det är därför lite vanskligt av samhället att investera en massa i mig, men det är uppenbarligen en risk som samhället är villigt att ta. Sammanfattningsvis: Det är dåligt att jag existerar nu, men om jag lever tillräckligt länge och är tillräckligt givmild kommer mitt liv ändå ha varit till nytta i slutändan.

Tjänsteperspektivet:

Det här handlar först och främst om min framtida roll som lärare. Prima facie kan man förstås tycka att man som lärare gör en samhällstjänst. Det är dock inte säkert. Jag skulle ju vilja bli gymnasielärare i samhällskunskap och religion. Det är ämnen där det inte direkt råder någon brist på lärare. Om det hade gjort det skulle jag i min framtida yrkesutövning göra samhället en tjänst. Nu är det inte riktigt säkert. Jag gör samhället en tjänst om och endast om jag får en tjänst och utövar mitt lärararbete bättre än alla de som skulle ha utfört mitt arbete bättre men som inte gör det någon annanstans. Jag hoppas förstås på att bli en bra lärare och vissa i min närhet tror att jag kommer att bli en bra lärare, men med mitt resonemang ställer det ganska höga krav på mig. Sammanfattningsvis: Jag kommer förmodligen inte kunna rättfärdiga min existens genom min tjänsteutövning.

Sociala aspekter:

Jag har en del släkt, vänner och bekanta som förmodligen blir en smula ledsna om jag skulle gå bort. Det är min tro och förhoppning att deras ledsenhet skulle vara större än mina fienders lycka om jag dog på ett eller annat sätt. Jag tror att jag inte har särskilt många fiender, åtminstone inte i bemärkelsen att de skulle känna någon djupare tillfredsställelse om jag dog. Därmed skulle jag kunna rättfärdiga mitt liv med att det skapar mer olycka om jag dör än om jag lever vidare. Detta gäller dock endast om jag inte är ett as som frekvent skapar tillräckligt mycket olycka för andra så att denna av mig skapade olycka uppväger den latenta olycka som min död skulle innebär. Det är såklart svårt att veta hur andra människor ser på en men jag hoppas att jag till och med sprider mer lycka än vad jag skapar olycka med mitt leverne. Om det är så är det till och med bättre att jag lever än om jag aldrig någonsin fötts (jag har ju fötts, så en sådan tankegång är ju kontrafaktisk, men ändå). Jag skulle vilja rädda någon annans liv men jag har ännu inte fått tillfälle att göra det (trots att jag alltid har första förband med mig i väskan). Om jag skulle rädda någon god människas liv skulle mitt liv genast öka i värde. Men det är ju bra att jag inte har fått tilfälle, för det krävs ju att saker och ting går snett för att jag skall kunna få tillfälle att rädda någon. Sammanfattningsvis: Jag har goda skäl att tro att det faktum att jag är vid liv skapar mer lycka än om jag skulle dö.

Själviska skäl:

Jag vill leva. Det är klart att jag har varit olycklig under vissa delar av mitt liv men jag har aldrig seriöst övervägt självmord. Dock har jag ju såklart funderat på vad som skulle hända om jag tog mitt liv. Jag tenderar att vara optimistisk när det gäller min framtid vilket får mig att fortsätta livet och hoppas på bättre dagar. Andra själviska skäl som jag har för att leva är att jag inte vill göra de som skulle bli ledsna om jag dog ledsna. Dessutom tycker jag om mig själv. Åtminstone har jag en väldigt nära relation med mig själv. Jag vet förmodligen mer om mig själv än vad alla andra vet om mig själv. Denna relation, som nästan alla andra relationer, är något fint som förtjänar att bevaras. Sammanfattningsvis: Jag vill leva.

Sammanfattning: Ur flera olika aspekter finns det skäl för min existens. Så jag tror att jag skall fortsätta leva. Tills jag har gjort lite nytta åtminstone.

Jag hoppas, Lady C, att svaret var någorlunda tillfredsställande.